Wermländska Sällskapet 200 år

Wermländska Sällskapet 200 år

 

För 200 år sedan (1816) grundade 24 värmlänningar och dalslänningar Wermländska Sällskapet i Stockholm. Syftet var detsamma då som idag, att samla värmlänningar och dalslänningar i exil till gemenskap och en och annan uppsluppen fest.

Men mycket var annorlunda i början på 1800-talet. Karl XIII var kung. Sverige hade förlorat Finland. Befolkningen var trött på krig och umbäranden och det var fattigt. Skördarna var små och korna var så magra att landshövdingen och sedermera ordföranden i Wermländska Sällskapet, Johan Didrik af Wingård, 1822 fick ingripa och be bönderna hålla sig med färre – men bättre kreatur. De magra djuren fick vare sig kalvar eller mjölk. Och de gamla hyttorna utvecklades inte längre. Bergsmännen som under ett par århundraden drivit järnframställningen fick stå tillbaka för mer kapitalstarka ståndspersoner som kunde investera i ny teknik – stångjärnshammarna. 

Och det är nu den värmländska brukseran börjar blomstra, den korta period i värmländsk ekonomisk historia som vi så väl känner från litteraturen och alltjämt besjunger i den bekanta snapsvisan: Vi har våra bruk och patroner. De ynglingar som hade råd och åtminstone lite talang kunde ge sig ut på sitt livs äventyr och ta sig till Uppsala och Uppsala universitet. Och väl kommen till universitetsstaden fick man försöka finna sig tillrätta med vänner och ungdomskamrater.

Att som idag åka hem på helger eller lov var inte att tänka på. Att resa så långt kunde man bara göra undantagsvis och då var det för en längre period. Det tog dagar att färdas till fots eller med häst och vagn från den värmländska landsbygden till Uppsala. I Uppsala sökte man sig till Värmlands nation för gemenskap med landsmän och vänner. Man hade förresten inget alternativ. Alltsedan nationerna infördes på 1600-talet hade Universitetet beslutat om att det var obligatoriskt att tillhöra en nation, och där skulle man ”övervakas” av en inspektor, vanligtvis en professor, som skulle hjälpa studenterna att studera och avstå från livet frestelser. 

Tanken med att skicka sönerna till Uppsala var naturligtvis att de efter studietiden skulle återvända hem och göra nytta som präster, ämbetsmän eller bergsmän. Men alla återvände inte till Värmland. I stället hägrade, då som nu, arbete i huvudstaden vid ämbetsverk och domstolar. Och i huvudstaden ville man bygga vidare på den gemenskap som växt fram under studieåren i Uppsala.

Och så stiftades Wermländska Sällskapet i Stockholm – en mötesplats för goda vänner som talade samma dialekt, hade samma ursprung och som hade likartade intressen. Av stiftarna var huvuddelen ämbetsmän, men där fanns också präster, hovpredikanter en läkare och en bildhuggare. De kom från de kända Värmlandssläkterna Arrhenius, Roman, Myhrman, Geijer, Lagerlöf, Hedrén med flera släkter Vid högtidssammanträdet den 13 december 1816 valdes den första direktionen. Överhovpredikanten Johan Jacob Hedrén blev ordförande, advokatfiskalen Olof Myhrman vice ordförande. Skattmästare blev kamrer Carl Fredrik Geijer, yngre bror till Erik Gustaf Geijer, med Kungl. Sekreteraren Adolph Roman som suppleant och expeditionssekreteraren Carl Magnus Arrhenius utsågs till sekreterare med notarien Abraham Roman som suppleant. 

Ett viktigt inslag i Sällskapets verksamhet under 1800-talet var välgörenhet. Många hade det knapert och det välfärdssystemet vi känner idag fanns inte. Därför var de insatser Sällskapet kunde göra för änkor till avlidna medlemmar av avgörande betydelse.

Och än idag delar Sällskapet ut en mindre julgåva till äldre medlemmar inför julen som en hälsning från hembygden. Till en början utvecklades sällskapet långsamt. Intresset var svalt och det fanns tankar på att lägga ner verksamheten efter några år. Vid årsmötet 1840 var inte direktionen fulltalig och 1842 kom bara tre medlemmat, förutom direktionen. Följden blev att ekonomin försämrades och de julgåvor som man brukat dela ut fick inhiberas och Luciafirandet fick ställas in. Men man överlevde och tog man nya tag. 1846 ordnades en Luciabal på Casino i Brunkebergs hotel. Mer än 150 deltagare kom. trots att man bara hade 54 betalande medlemmar. Bland gästerna märktes bröderna Carl Fredrik och Erik Gustaf Geijer med familjer.

Redan vid det konstituerande mötet 1816 bestämdes att Luciadagen skulle vara Wermländska Sällskapets högtidsdag. Luciafirandet har som bekant en lång tradition, inte minst i landskapen runt Vänern. I Karlstads stifts julbok från 1931 skriver köpmannen Nathan Hedin från Sunne om lussefirandet och konstaterar att ”Näst julkvällsfirandet finns i det värmländska folksedebeståndet ingen företeelse så frisk och forntidsdoftande som Lussefirande”. Och han var inte blyg av sig; ”Värmland är Lussefirandets landskap par preference”.

Man kan med lite god vilja härleda traditionen till medeltiden. Men lussefirandet som vi känner det torde ha funnit sina former på 1700-talet. Från början präglades lussefirandet mer av folktro än kristen tradition. Pigor och drängar drog i en ”lussegång” i arla morgonstund från gård till gård utspökade i fårskinnspäls och masker. Och dåtidens ”lussgång” var nog väl så livlig som nutidens luciatåg med gymnasister och studenter. Och så sjöng man för gårdsfolket; ”Lusse lelle, lusse lelle, elva nätter före jul. Vi önska eder alla en fröjdefull jul”. Men om gårdsfolket var av den snåla och gnidna sorten och inte släppte in lussegången så ändrades avslutningen till: ”Vi önska eder alla en sorgeful jul.”

Än i dag är det i anslutning till Luciadagen som Sällskapets högtidliga Luciabalen hålls. I avsaknad av eget hus har Sällskapets Lussebal gästat flera av Stockholms legendariska etablissemang som Blå porten på Djurgården, Börsen, Berns, Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg, Hotel Phoenix. I början på 1800-talet firade man sällskapets högtidsdag på Stallmästaregården, platsen där Sällskapet bildades den 1 april 1816. De senaste åren har sällskapet vid Luciatid gästat Grand Hôtels spegelsal med angränsande salonger för att hålla bal. 

Skansen och Wermländska Sällskapet i Stockholm har ett långt samarbete. I slutet av 1940-talet fick Wermländska Sällskapet i uppdrag att finna en Värmlandsgård till Skansen. Artur Hazelius, som grundat Skansen, ville med sitt friluftsmuseum visa hur människor bott och verkat i olika delar av Sverige under äldre tid. Han ville visa byggnader, växter och djur från hela Sverige – från norr till söder. 

Resultatet av Wermländska Sällskapets ansträngningar blev Ekshäradsgården som efter många frivilliga insatser kunde invigas den 29 maj 1954. Det blev en Värmlandshelg med alla dåtidens alla Värmlandscelebriteter. Zarah Leander, Helga Gjörlin och Lillebror Söderlund medverkade. Sällskapets ordförande professor Lagerlöf talade och statsminister Tage Erlander fick äran att öppna porten till gården och därmed förklara den invigd.

Under många år fungerade Ekshäradsgården som en samlingsplats för Wermländska Sällskapet och Skansencheferna kunde på andra våningen i gården bjuda till storstilade fester.

Men tiderna har förändrats. Idag tillåter inte brandmyndigheterna större samlingar i Ekshäradsgården då det inte finns bra utrymningsvägar. Dessutom behöver bjälklagen i huset saneras. För att gården åter ska kunna användas på det sätt som den var avsedd, och inte bara stå som en kuliss, krävs stora investeringar. Det är kostsamt att göra ingrepp i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, men omöjligt är det inte. Att åter får Ekshäradsgården i stånd är därför en utmaning för både Skansen och Wermländska Sällskapet och för alla kulturintresserade i Värmland. På samma sätt som när Ekshäradsgårdens hittades och flyttades till Skansen behöver såväl länsstyrelsen, regionen, de större kommunerna och andra inflytelserika personer engagera sig för att ge Ekshäradsgården ett nytt liv.

Invigningen av Ekshäradsgården följdes därefter av flera Värmlandsdagar på Skansen och 1960 ägnades dagen åt Gustaf Frödings minne i anledning av hundraårsminnet av skaldens födelse.

När så Wermländska Sällskapet skulle fira sitt 200-årsjubileum 2016 återupptogs traditionen med en dag tillägnad landskapet. Det blev en succé. Solen sken, skansenchefen John Brattmyhr och sällskapets ordförande hälsade alla värmlänningar välkomna, folklustspelet Värmlänningarna uppfördes på Solidenscenen, Wermland Opera Orkester spelade, Björn von Sydow talade om Tage Erlander, biskopen och landshövdingen medverkade och utanför Ekshäradsgården sjöng Björn Sandborgh och Anders Andersson visor av Fröding och Ferlin för att bara nämna några programinslag. 

Under de 200 åren som gått har 28 personer innehaft ordförandeposten i Wermländska Sällskapet. Och skall någon i denna samling nämnas är det Erik Elinder. Han var Sällskapets vice ordförande i åtta år och dess ordförande i 13 år. Han var även känd och uppskattad i Värmlands nation, där han var första kurator i början på 1940-talet. Under Erik Elinders tid stärktes banden mellan Sällskapet och nationen. Han såg till att nationen vid 325-årsjubiléet tilldelades en inspektorskedja med en medalj liknande den som Sällskapets ordförande bär vid högtidliga sammanhang och den marskalkstav som används av ceremonimästaren vid nationen vid fester har skänkts av Erik Elinder.

Erik Elinder var känd för sitt stora ideella engagemang. Förra landshövdingen i Värmland, Ingemar Eliasson, beskriver Erik Elinder som en ”idémaskin utan växellåda. Det finns bara ett läge, full fart. I 80 år!”

Till de mera ovanliga inslagen hör Erik Elinders engagemang för Värmlands ekonomiska utveckling. I samband med att med att de gamla basnäringarna, framförallt skogsindustrin och järnbruken började svikta, inrättade Wermländska Sällskapet en näringslivsdelegation. Man publicerade 1983 bland annat en debattbok ”Vi tror på Värmland” med idéer för att förnya det värmländska näringslivet. Erik Elinder var också en äkta humanist. Det var på hans initiativ som Föreningen Värmlandslitteratur kom till 1975.

Tiderna förändras och vårt Wermländska Sällskap ser annorlunda ut idag än vad det gjorde 1816.  Sällskapet har växt från att vara en liten exklusiv romantisk herrklubb – till vilken man blev invald på rekommendation – till en öppen gemenskap som idag omfattar 500-600 kvinnor och män.

Läser man stadgarna noga så är kriterierna för medlemskap mycket strikta. De är formulerat utifrån etnicitet och känns ålderdomliga. Vid det senaste årsmötet 2016 beslutade Sällskapet att stadgarna ska revideras.  Det kan bli en anpassning till dagens situation.  Och även i detta avseende kan Sällskapet följa sin ”moder” Värmlands Nation i hälarna. Värmlands nation rekryterar idag medlemmar från alla håll och kanter och till Värmlands nation i Lund rekryteras medlemmar från alla landskap norr om Hallandsåsen.

Det är uppenbart att kraven för medlemskap I Wermländska Sällskapet successivt ändrats under årens gång. Den legendariska ordföranden Erik Elinder lär ha sagt att det räckte det med att man någon gång passerat Värmland för att kvalificera sig som medlem. 

Det som i dag är ett rättesnöre för medlemskap är förre Dramatenchefen Lars Löfgrens odödliga formulering; ”Värmland är inte ett landskap. Värmland är ett sinnestillstånd”. Citatet finns återgivet på fasaden på ”nya” Värmlands museum i Karlstad och det svarar väl mot essensen i Wermländska Sällskapet. 

Det må så vara att våra medlemmar i Sällskapet bara undantagsvis flyttar tillbaka till landskapet men man återvänder så fort möjligheten ges till sinnestillståndet Värmland, till skrönorna, melankolin, berättartraditionen, slagfärdigheten, glimten och romantiken. Det är ett tillstånd som är öppet och inbjudande. Vill man räkna sig som värmlänning går det bra oavsett var på jorden man råkar vara född.

Värmland har som landskap en lång historia och med all säkerhet en lika lång framtid.  Ännu på medeltiden fungerade många landskap som självständiga politiska enheter med landskapslagar och landsting. Men från början på 1600-talet började landskapen att förlora sin administrativa och politiska betydelse. Dessa uppgifter överfördes till länen som styrdes av Konungens befallningshavare.

Att landshövdingarna under årens lopp inte bara varit konungens befallningshavare utan också på ett förtjänstfullt sätt företrätt sina innevånare i länet är en bedrift som är värd beundran och respekt. Idag förs åter en diskussion om hur länsgränserna skall dras i framtiden och hur ansvaret ska fördelas mellan regionstyrelse, landsting och länsstyrelsen och vilken stad som ska få kalla sig residensstad.

Oavsett hur denna diskussion slutar kan man med säkerhet konstatera att landskapet Värmland kommer att bestå. Värmland är ett starkt varumärke, för att använda ett modern begrepp. Och det beror på att landskapen fortfarande används flitigt i kulturella och historiska sammanhang.

Många människor känner en betydligt större samhörighet med landskapet än med länet de bor i. Och de studenter som läser i Uppsala eller Lund är med i en nation som bär landskapets namn. Det är landskapet snarare än länet som svenskar brukar ange som sin hembygd. 

Detsamma gäller turistnäringen. Turisterna lockas inte att besöka ett län men väl ett landskap. För Wermländska Sällskapet är denna utveckling en utmaning och inspiration. Sällskapet är en ambassad för landskapet i huvudstaden och vill erbjuda en mötesplats för goda vänner, med likartade intressen.

– Nils Gunnar Billinger