Talet till Hackkôrven
Den sista lördagen i oktober firade Sällskapet traditionsenligt Hackkôrvens dag tillsammans på restaurang Luzette. Här får ni alla ta del av det tal som hölls av Patrik Hesselius från Värmlands Nation i Uppsala.
Ärade värmlänningar, gourmander – och korvvetenskapens vänner!
Vi samlas i kväll inte bara för att äta. Nej – vi samlas för att förstå. Förstå varför vi äter. Och framför allt förstå hackkorven. Det är nämligen min fasta övertygelse att hackkorven inte enbart är en maträtt – utan en civilisationsbärare. En symbol för vår förmåga att överleva, improvisera och att praktisera hållbarhet i dess mest ursprungliga form. Här har vi en länk mellan det arkaiska Värmland och det moderna lunchrummet. Låt mig därför, i all korthet, redogöra för resultaten från det jag valt att kalla: ”Den hackkorvsgeografiska syntesen.”
De äldsta spåren av hackkorv kan, enligt min högst ovetenskapliga men ändå djupt intuitiva analys, härledas till Degerfors. Här, vid Möckelns dimhöljda vatten, uppstod vad vi forskare kallar ursmeten: den första kända blandningen av köttrester, korn och krydda. En komposition så genial att den i senare forskning beskrivits som den gastronomiska motsvarigheten till hjulet.
Historiskt var Värmland ett glest, fattigt skogs- och brukslandskap. Folk överlevde på lite och gjorde mycket av det lilla. Och här träder vår hjälte in: Olof Trätälja, grundare och kung av Värmland, bördig ur Ynglingaätten – och, som jag hävdar, hackkorvens kungliga pionjär. När Olof fördrevs från Sveariket på 600-talet tog han med sig sin stolthet – och sin yxa – och färdades mot Värmland. På vägen från Närke mottogs han med värme när han slog läger vid Möckelns södra strand, av de fattiga men dock så vänliga värmlänningarna. De erbjöd honom inte guld. Inte makt. Men en bit hackkorv. Och, som historien visar – det var nog. Det blev kärlek vid första tuggan. Där andra bar med sig svärd bar Olof en matkultur. Det är inte orimligt att anta att han, vid lägerelden om kvällarna, delade med sig av den hackade delikatessen till sina män, och därigenom lade grunden till en gastronomisk tradition som skulle överleva i årtusenden.
Under 1200-talet inleddes den period som i vår forskning kalla: Den stora hackkorvsmigrationen. Det var då den värmländska befolkningen – driven av äventyrslusta, kreativa överskottsprodukter och ett visst behov av sysselsättning under vintern – började färdas österut. I spåren av dessa resor finner vi det vi i dag känner som hackkorvsbältet – en kulturgeografisk zon som löper från Värmland via Dalarna och Närke, hela vägen till Östersjöns kust. Spridningen skedde inte slumpmässigt, utan enligt vad jag vill kalla den gustatoriska diffusionsteorin – där smaken styr rörelsen. Kan det rentav vara så att det var denna värmländska drivkraft som inspirerade Selma Lagerlöf när hon skrev Gösta Berlings saga? Det är fullt möjligt. För ingen kunde som Selma skildra sambandet mellan synd, kärlek och husmanskost.
Men historien stannar inte där. För likt alla stora värmländska innovationer kunde hackkorven inte hållas inom nationsgränserna. Handelsmän, munkar och andra resenärer tog snart med sig receptet över havet där det i mötet med anglosaxisk kultur… misstolkades. Det engelska språket, oförmöget att fullt ut greppa hackkorvens existentiella djup, tolkade ordet hack inte som finhackat kött – utan som knep. Och så, mina damer och herrar, uppstod uttrycket: Life hack. Ett begrepp som i sin djupaste mening handlar om att – precis som med hackkorven, hitta enkla och kreativa lösningar. Och i synnerhet här: lösningen på problemet när man har en bytta oidentifierbara slaktdelar och lite gammalt bröd till övers.
Så när vi i kväll njuter av livets goda – maten, drycken, sällskapet – må vi minnas den värmländske kungen Olof Trätälja. Han lärde oss att även rester kan bli till något storslaget. Att livet, precis som korv, är bäst när det är välkryddat – och delas med andra. Och det, mina vänner, är den sanna innebörden av ett life hack.
Skål för hackkorven!
